tisdag 21 juli 2009

Vem ska trösta knyttet?

Här är den långa texten till Sebastians nya favoritsång som Lisa fick sjunga gång på gång i morse på väg till Göteborg. "Den är ganska spännande den där sången tycker jag" sa Sebastian om den. Jag, Sebastian, Lisa och Emma var på Liseberg idag tillsammans med tusentals andra turister. Det var mycket köande... Men vi hade en härlig dag ändå! Emma har nu fortsatt till Norrköping och Ingegärd och Gunnar till Orust efter 2 dagar hos oss. Mamma, pappa och Lisa stannar till på lördag. Nästa vecka kommer familjen Saltin-Björch, det ska bli roligt!

Vem ska trösta knyttet?

Det var en gång ett litet knytt som boddealldeles ensam i ett ensamt hus.Han var nog långt mer ensam än han troddepå kvällen när han tände alla ljusoch kröp inunder täcker i sin bäddoch gnällde för sig själv, för han var rädd.Därute gick hemulerna med stora tunga steglångt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka vägoch dörrar stängdes överallt och alla lampor brannhos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:på natten blir det hemska mycket värre än det är.

Men nästa morgon innan dagen gryddeoch dimman låg kring huset grå och kallstack knyttet ut en ängslig nos och gnydde- han hade klarat sig i alla fall -men ville hellre äta opp sin hattän stanna kvar i huset nästa natt.Och in i dimman flydde han - snart syns han inte meroch dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dumnär jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.Men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flyttblev huset fullt av nya, mycket lyckligare knytt.

Och knyttet gick och gick, men inget händefast det fanns fullt av folk på alla håll.Han såg ej till en enda som han kändeför knyttet var ett mycket ensamt trolloch alldeles för blyg att säga hej,kan jag få tala några ord med dig?Och fyra filifjonkor körde visslande förbioch två små gröna ekipage med åtta homsor ioch mymlan band en lingonkrans att lägga om sin halsmen knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:om du bara springer undan så får du ingen vän.

Och knyttets nya skor var väldigt trångaoch kappsäcken var tung och solen sken.När kvällen kom och skuggorna blev långafanns inte mycket kvar av knyttets ben,han satte sig på kappsäcken och sa:den är nog ändå rysligt bra att ha.Då flög en vind från havet in med lockande musik,en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sångär bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.

Och knyttet gick med trötta ben mot väster,han var så ensam som ett knytt kan bli.Där satt en glad hemul med sina gästeroch tände på ett stort fyrverkeri.Varenda en bar blommor i sin svansoch inne under träden var det dansoch fyra karuseller åkte runt med spel och sångdär satt de tretton homsorna med varsin röd ballonghemulen åt en stor blini med hallonsylt och smörmen ingen såg att knyttet kom och stod där utanför.Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:stig in och säg godafton så de ser att du är här!

Så gick det lilla knyttet ut på strandenoch fann en snäcka som var stor och vit,han satte sig försiktigt ner i sandenoch tänkte, o så skönt att jag kom hit,och lade vackra stenar i sin hattoch havet var så lugnt och det blev natt.Långt borta var hemulerna med stora tunga stegoch mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Men ute i atlantens svarta vattenen ensam flaska låg och drev och drev,den flöt iland på udden framåt nattenoch inne i den låg ett litet brev.Det var en sorgsen text, och den var kortoch namnet hade havet tvättat bort.Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvaroch över hela stranden lyste julimånen klar.”...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,jag känner mig så övergiven nu i skymningen...försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...”.

Och knyttet gömde brevet i sin ficka,det första brev han nånsin hade fått,dessutom var det skrivet av en flickaoch detta gjorde knyttet mycket gott.Han blev med ens så modig, stark och glad,han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i denoch rodde ut på havet i den långa dyningen,två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar ioch natten var så vacker som en sommarnatt kan blinär någon måste tröstas och beskyddas av ett knyttoch allt blir annorlunda och förtrollande och nytt!

På morgonen var hela himlen mulenoch stora valar blåste överalltoch mitt i havet plaskade hemulenoch hojtade: nej fy vad det är kallt!Och knyttet sa: jag tycker absolutatt vi träffats någon gång förut!En festklädd filifjonka åkte vinkande förbioch sex himmelsblåa båtar med nio homsor i,den femte homsan hälsade på knyttet som skrek: hej,o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mig!Tänk om man finge stanna för att prata lite mer,men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?

Nu skymta svarta berg vid horisontentre vilda berg där skrymt och mårror bo,men nitton homsor fikade med drontenoch lade ut ett nät i frid och ro.Och knyttet sa: förlåt en resenärsom undrar om ett skrutt har varit här?Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hårblev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedddet vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,och vem som tröstar henne är mera än jag vetför jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänktekom ludna småkryp fram på alla håll,de hade bleka nattögon som blänkteoch viskade: där går ett ensamt troll,ett ensamt stackars knytt som går och troratt han är mycket stark och mycket stor...Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska ropoch knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svagför hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,där sitter mårran ensam som ett bergoch runt omkring är hela marken frusenoch själva månen tappar all sin färg.Och knyttet sa: det här blir inte lättför mårran är det värsta jag har sett.Först piggade han opp sig med en arg och krigisk danssen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svansoch mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogsoch på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,men de är ännu lättare att trösta efteråt.

De sågo under tystnad på varandra,ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.Kanhända knyttet inte är att klandraför att han blev så svag i sina ben.Förlorad i sin blyghet sade han:jag skriver vad jag menar... och försvann.Han satte sig att skriva om sin stora ensamhetom hemulen och om snäckan som var så vit och slätom funderingar på havet och om hur rädd han blev...men hur han är förklarade så blev det inget brev.Jag ber dig käre läsare, att trösta båda två,o, skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå!(Här har du brevpapper. Frimärkebehövs inte, man lägger brevet t exi en rosenbuske där man är säkerpå att skruttet får syn på det.)

När skruttet läst sitt brev med mycken möda(hon hade särskilt svårt med knyttets namn)blev buskens vita rosor plötsligt rödaoch skruttet flög helt glatt i knyttets famnoch viskade: glöm bort hur hemskt det varoch minns att allt det roliga är kvar!Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått seoch att samla vackra snäckor är en underbar idé!De reste redan samma natt i filifjonkans båtoch alla homsor hurrade och skrek och bar sig åtnu gungar glädjelampor över havet var man ser,nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!

... och sen levde de lyckliga i alla sina dagar...

Slut

Inga kommentarer: