Grattis alla Mammor!

Jag känner många bra.... Speciellt min egen! Kram till alla starka, kloka och duktiga mammor som jag känner!

Så vill jag bjuda på ett underbart klipp från youtube med en återförening mellan ett lejon och hans mänskliga vänner. Plocka fram näsdukarna och njut!

http://www.youtube.com/watch?v=rqhJuwUukX8

Sebastian ska få glasögon!

Idag var vi till Ögonspecialist läkaren i Uddevalla. Vi och dagispersonalen har haft misstankar om att Sebastian har något defekt syn eftersom han är så extremt försiktig och höjdrädd. Idag gjordes omfattande undersökning av hans ögon. Det visade sig att han är översynt (vilket många barn i hans ålder är tydligen) och dessutom något astigmatisk*. Detta kan påverka avståndsbedömning, vilket kan få effekten att han blir höjdrädd. Men läkaren trodde inte att det var så troligt och inte jag heller faktiskt. Om jag inte minns fel så var jag likadan när jag var liten, så jag tror egentligen att det handlar om att han har en försiktig personlighet helt enkelt. Men vi ska prova med glasögon och se hur det funkar.

* "Astigmatism är ett avbildningsfel där ett optiskt system har olika fokus i vertikal och i horisontell riktning. Astigmatism uppträder i linser för punkter som inte ligger på den optiska axeln.

Astigmatism är också den medicinska benämningen på det synfel som orsakas av en onormal krökning av hornhinnan. Den vanligaste orsaken till astigmatism är en rubbning i ögats tillväxt, men astigmatism kan också uppkomma efter skador eller operationer. Ofta kan synskadan åtgärdas med toriska glasögonlinser."

-enl. Wikipedia.

En tyst vecka...

...har det varit här på bloggen sedan Mishelle dog. På något vis har allt som hänt i våra liv som man hade kunnat blogga om känts så banalt, så jag har låtit bli.

Tack Vidar, Zulema, Melissa och Mishelle för er öppenhet och för att ni fått oss alla att få ett nytt perspektiv på livet och på våra nära och kära. Vi tänker på er dagligen!

Igår fick jag besked om att en annan bekant förlorat sin son (igår morse). Att två barn rycks bort under en och samma vecka i vår omgivning gör att man liksom bara vill kura upp sig i soffan med Sebastian i famnen och aldrig släppa taget, för man vet hur dyrbar tiden är som vi har tillsammans.

Så kan man ju förstås inte leva sitt liv (som tur är), så istället ska jag ta mig samman och fortsätta vårt banala men lyckliga liv -men med lite större tacksamhet för det vi har.

Kramar till Anna, Terje och Therese också som har det tufft nu! Vi tänker på er!